1700-talets början var en orolig tid i svensk historia. Som bekant omfattade Sverige även Finland som då var ett landskap i Sverige. När Karl XII som 15 åring efterträdde sin far Karl XI så anfölls nämligen Sverige samtidigt från tre fronter - av Ryssland, Danmark och Polen-Litauen. Det så kallade ”Stora nordiska .kriget” inleddes år 1700 med ett sachsiskt-polskt försök att erövra det dåtida svenska Riga som syftade till att erövra det svenska Livland och Estland. Det polska försöket åtföljdes av ett ryskt anfall samma år och i maj 1703 erövrades det svenska Nyen vid floden Neva. Som bekant gick det till en början bra för det svenska försvaret i och med segern 20 november 1700 över Ryssland i slaget vid Narva i nuvarande Estland.
Det danska anfallet togs emot genom Stenbocks seger i skånska Helsingborg 28 februari 1710.
Efter att ryssarna 1704 återtagit Narva och gått in i Balticum bekrigade de Sverige längs havskusterna från Östersjön till Bottenviken och ockuperade Finland åren 1713-1721. Denna krigstid brukar kallas Det stora nordiska kriget eller på finska ”Ison vihan aika”. Från Finland kom de även över till Tornedalen och Norrbotten.
Som ett minne över det lokala försvaret 1717 i Tornedalen finns en minnessten uppsatt på en kulle, Surmasaajo, i Juoksengi.
Följande hände där – sagt i korthet:
Viktiga utgångpunkter är två från varandra skilda skriftliga källor,
- Landshövdingen i Västerbotten Magnus Cronbergs rapport 4 april 1717. Återgiven i Historisk Tidskrift 1892, kapitlet ”Västerbotten och ryssarna 1714-1721” efter skriftliga källor av E.W. Bergman.
- Hugo Samzelius´ artikel ”Från stora ofredens dar”, Sv Dagbladet 1904.04.24. Återgiven även i Samzelii bok ”Gränsmark”, Stockholm 1915. En något känslofylld och dramatiserad skildring.
Enligt dessa två på arkivdata baserade källor skall en rysk hästburen (kosacker) stridsexpedition i slutet av december 1716 under plundrande och mördande ha dragit sig uppför Torne älvdal. Årsskiftet 1716/1717 visiterade de Övertorneåtrakten varvid Hietaniemi kyrka eldhärjades, klockstapeln brändes ner och klockan bortfördes till Ryssland där den senare installerades i slottet Strelna.
En del av kosackgruppen uppsökte den 1 januari 1717 Övertorneå kyrka, plundrade kyrkan på dess dyrbarheter, kyrksilvret och misshandlade i samband med räden ihjäl kyrkoherden Johannes Tornberg.
Denna grupp, något tiotal till antalet, drog sedan under plundring och förstörelse vidare till Kengis bruk som den 11 januari nedbrändes till grunden.
Endast drygt två månader därefter, eller 4 april 1717, rapporterade landshövdingen Magnus Cronberg om hur kosackerna när de nerförde sitt rov från Kengis
”blevo af posteringen i Torneå [Över-Torneå] borttagna 23 lass och fienden nödgades lämna efter sig några döda, ibland hvilka var deras anförare, en cornett, och flere som man denna gång ej kan specificera.”
(vikten och storleken av de i snö dragna lassen var säkerligen av typ ”renlass”).
Cronberg fortsätter:
”Efter vanligheten hafver fienden vid denna expedition [alltså sträckande till Övertorneå] farit fram med sitt mördande, varandes kyrkoherden Tornberg en ibland dem som blifvit dödade; de öfriga äro mest gemene och af den menige man”
Hugo Samzelius å sin sida preciserar i sin bok Gränsmark 1915:120, den av Cronberg omnämnda posteringen till norr om Övertorneå.
..där vägen ett stycke mot norr löpte genom en skogig och snörik dal...
Försvararna bestod av ett lokalt ihopsamlat vargeringsfolk (hemvärn). De egna förlusterna är angivna till endast två man. Detta hände då kosackskaran var på nerväg från Kengis. Källor från januari 1717 anger hur husbönderna och bröderna Anders Andersson och Johan Andersson på Lampinengården (Rotehemman nr 23) i Juoksengi blivit ihjälslagna av denna kosackskara. En rättegångshandling från januari 1717 omtalar hur Anders på Lampinengården vårdades av gårdens piga efter att han dödligt sårats av ett stickvapen. Det mordet kan därför ha skett under fiendens väg uppåt längs älvdalen. Var brodern Johan slagits ihjäl är däremot oklart. Så långt uppgifter från skilda arkivkällor.
Låt oss gå vidare till lokalbefolkningens kollektiva minnen från stora ofredens dar.
Inom familjerna Taaveniku-Outinen vilka sedan gammalt är ägare av marken i Koivuniemi – ett litet näs mellan bäckarna Juovojoki och Vyönioja - finns en seglivad sägen om en ryssgrav på udden. Här har under årens lopp påträffats – som det sägs - delar av människoskelett, hår och annat dylikt. Autentiska uppgifter om dessa fynd finns sedan 1920-talet (genom Elis Outinen, Vilmer och Oskar Taaveniku) och senast från 1950-talet (1954 av slåtterarbetaren Johannes Juuso) då ännu slåtterarbete förekom på platsen. Genom Norrbottens Muséums försorg har, på basis av Johannes Juusos å kartskiss angivna markering, fyndplatsen åsatts skyddsregistreringen RAÄ Övertorneå 598. Det kan förmodas att kvarlevorna begravts på näset mellan nämnda ”skyddande” två vatten mer av ”skrockfulla skäl”!
Vad som stärker sägnens tillförlitlighet är det faktum att något hundratal meter väster om Koivuniemi ligger en numera kringdränerad myrholme vid namn Surmasaajo (också ett kollektivt minne). Detta namns förled – surma – är finska och hänsyftar endast på att en människa eller människor blivit där ihjälslagna/ljutit döden. Detta ger graven en avgörande belysning. Det torde därför kunna konstateras att graven förklarar slagplatsen och vice versa.
En anspelning från 1930-talet på vad som hänt i Surmasaajo härrör också från byasmeden Johan Lampinen ”Smed Johan”(Pajan Jussa) som vid ett smidesarbete erinrade om en träffning där (sagesperson Mia Mäki).
Sammanfattning
Samstämmigheten mellan nämnda arkivbaserade fakta och det lokala kollektiva minnet syns vara lite väl stor för att den skulle kunna ses som en ren tillfällighet.
Författaren Bengt Pohjanen som genomgått prästutbildning inom den ortodoxa ryska kyrkan har i juli 2013 lyst frid över de stupade ryska soldaterna varvid ett ortodoxt träkors placerats på nämnda udde. Detta medan en minnessten är rest på fast mark strax invid den plats, Surmasaajo, där det lokala försvaret av samstämmiga uppgifter att döma, ägt rum i januari 1717. På stenen är det fäst två bronsplattor. Den ena är rund med Västerbottens regementes vapenbild, Karl XII´s valspråk – ”Herren är vår beskyddare” - samt årtalet 1717. Den andra bronsplattan talar i korthet om händelsen i text.